En sak som jag har funderat en hel del på är, när och hur något som flera personer säger blir ett faktum, vare sej det är hela sanningen, sanningen, lögn eller en påhittad version för att slippa fler frågor??
Om vi tar ett exempel när det gäller mej själv, så är jag flygrädd, eller egentligen vet jag inte. Jag har aldrig flugit, och alla omkring mej säger att jag är flygrädd, så då måste väl det stämma??
För min egen del så tror jag inte att jag är flygrädd, men när folk omkring frågar/frågade varför jag inte har varit utomlands så mycket och jag försöker, ja jag försöker verkligen, beskriva hur jag tänker och känner om att hålla mej hemmakring, där det är tryggt, invant och så som jag
vill ha det! Men se det är inte en ok förklaring känns det som. Man
ska tycka om att utforska hela världen, man
ska flyga på solresor en gång om året, man
ska besöka exotiska platser annars är man lite konstig. Så när någon frågar varför jag inte är utomlands så har jag gett upp att förklara hur jag tänker och känner. Då är det lättare att säga att man är flygrädd, då får jag till och med lite sympati!!
För tänk om det är så att om jag berättar hur jag känner, så kanske någon annan måste säga att hen eventuellt känner likadant - när man inte ska vara sån utan en resenär i vår värld. Hemska tanke, bättre att kränka, se ned och förlöjliga den person som vågar säga hur den verkligen känner!
Så då slutade jag att säga hur jag känner och kör med en halvlögn/halvsanning om att jag är flygrädd. Detta plockades genast upp bland både vänner och släkt och så blev orden som jag uttalat ett faktum.
Ett faktum så reellt att nu vill släkt och vänner att jag ska gå på terapi, så att jag också kan
uppleva världen!
Så nu ska vi resa på semester nästa år, mor och far bjuder, mej och min familj, syrran och hennes familj och så mamma och pappa förstås. Det blir förstås jättehärligt och underbart, trevligt och soligt att åka på solresa.... men...... hemma bäst ändå.
