hösttankar vid köksbordet

Dricker te och tittar ut på höstfärgerna som naturen så sakta börjar måla träd och växter i när äldsta dottern ropar "hejdå" och sticker iväg till sin prao som börjar idag. Jag tänker på hur fort tiden går, det känns inte så länge sen som jag stod med henne på armen på altanen och vinkade till sonen som gick till skolan, baklänges, vinkandes så länge han kunde se oss. Sen vände han sig om och sprang till kompisarna som väntade, trygg och säker i känslan av att hans mamma och lillasyster vinkade så länge vi kunde se varandra.
Efter några år så var det samma sak med dottern, vinka så länge du ser mej mamma, var hennes avskedsord innan skolan.
Nu är det hejdå, ses sen innan nians första praoperiod startar....